emspace

Min farmor dog i lördagsmorse. Jag har fortfarande inte fattat att hon inte finns mer. I söndags hann jag till och med tänka tanken att jag skulle åka och hälsa på henne. Precis som jag brukar på söndagar. Men det känns bra! Hon har ju som de flesta vet varit dement i över 10 år. I början led hon av det, för då visste hon själv att hon glömde saker. Senare hamnade hon i sin egen lilla värld. Det fanns säkert dagar då hon visste att hon var sjuk men hon var ändå nästan alltid lyckligt omedvetande om sitt tillstånd. Det var mest vi som led. Man brukar ju säga så, att demens är en anhörig sjukdom. Tänk på pappa t ex. att komma och hälsa på sin mamma och det första hon frågar är "Vem är detta? Är du en av mina kusiner?" Sen mars ungefär blev farmor bara sämre och sämre. De senaste veckorna har det varit riktigt dåligt. Så det kändes faktiskt riktigt skönt när hon fick somna in, riktigt sorgligt men skönt. Hon har det bättre nu, nu är hon hos farfar!
Tack alla mina underbara vänner för alla söta sms och tänkar! Det värmer!

Nästa gång blir de nog ett lite gladare inlägg!

Ta hand om er!